Starka, raka,vackra furor eller missväxta lämpliga till Fliseldning.

Vad händer med våra stolta furor? Furor som användes till mycket starkt konstruktionsvirke vid bl.a husbyggnad och inte minst till El-och Telestolp.

Ta en träbit idag av furu och Du kan nästan trycka in en spik med handen och med en nagel kan man göra märke i trävirket. Jämför med en träbit av furu från tiden före början av 1970-talet då det t.o.m var svårt att spika i virket och spikarna ständigt krökte sig. Vad har hänt? Jo ivern att tjäna snabbare pengar genom införande av mer snabbväxande träd, ofta från Kanada. Förr användes till i detta fall Ledningsstolpar och hade en given livslängd på ca:100 år och bestod oftast av tätvuxen Norrlandsskog, men vartefter de snabbväxande träden alltmer fick sitt fäste i landet halverades snabbt livslängden efter avverkning och Rötskadorna ökade.

Televerket klarade sig förhållandevis bra då man hade egna stolpskogar som väl bevakades av anställd Jägmästare. Men vartefter Televerket avvecklade sina stolpskogar så försämrades alltmer stolparna i flera avseende mot förr. Virke togs från alltmer sydligare delar av landet, stormfälld skog började användas och maskinella metoder tillämpades som inte var aktsamma mot träden. Som exempel kan nämnas gripklor, som trängde långt in i virket och gav de blivande stolparna närmast skador som ett fällhugg.

Hanteringen av stolparna var inte den bästa och knäckskador var inte ovanligt. Sedan hanterades stolparna på samma sätt med gripklor och oaktsam hantering av såväl Impregneringsanläggningarna som av utförandepersonalen inom Tele där man använde inhyrda maskiner och personal med ringa förståelse om vikten av en god hantering. Tele lade ned sina egna impregneringsanläggningar och kontrollen minimerades alltmer.

En god Kreosotimpregnering är ett överlägset impregneringssätt. Men där har tyvärr stora försämringar skett, vilket Rötskadebilden visar tydligt. Stolpsättningen tog inte längre hänsyn till markarterna, vikten av rätt sort av fyllnadsmassor och kilning, inte att förglömma rätt hantering för att motverka tjälskjutningsproblematiken m.m. Personalen utsätter sig för stor fara vid stolpgång och även tredje person när stolparna hanterats felaktigt och impregnerats med skador från gripklor och nämnda knäckskador m.m.

Man brukar ha som tumregel att en stolpes livslängd är lika lång som trädets växttid. I dag vill jag hävda att livslängden snarast endast är ca:25 år mot inte sällan 100 år förr. Vi måst tillbaks till ursprunget och inventera resterna av de gamla stolpskogarna och även söka i Finland och Ryssland där det lär finnas rätt skog kvar. Stolparna måste som förr avverkas under vintern och torkas till kommande sommar före impregnering.

Då först kan vi på sikt få verklig kvalitet, annars får träden bli Flisved.

TKHV J-LdeC 2010

Rubricerad fråga har av många medlemmar och icke medlemmar ställts till mig.
Detta inte minst mot bakgrund av att dessa arbeten återfinnes i den uppskattade DVD-filmboxen omfattande 4 timmar, beskrivande arbetena på Skansen under rubriken ”Telehistoria på Skansen” –Stolplinje med blanktråd från början av 1900-talet-. Ett Linje-Nät, TKHV- medlemmar utformat och byggt i sin helhet med ett mycket stort inslag av ideellt arbete. Där finner man uttalanden som att ”detta har jag aldrig gjort”. Men då skall man komma ihåg att detta inte betyder att man aldrig arbetat med järntrådsarbeten, utan att man inte har kunskap om alla dess varianter som förekommit, vilket knappast sannolikt någon har.

Därför kan det finnas anledning att belysa frågan som inte enbart gäller Järntråd. Men för att förstå begreppen så måste nog ett historiskt perspektiv läggas till.

Under tiden från Kongl. Electriska Telegraf-Werket bildades 1853 fram till för tiden kring 1920-talet då man bytt namn ett par gånger till Kungl.Telegrafverket, var i stort Linje-Nätarbetet ett säsongsarbete. Allt gällde från ett eller ett par av dagsverken till en hel säsong kunde förekomma. Vanan vid stark dryck ställde inte sällan till problem liksom bråk med befolkningen man mötte, detta som en följd av att man fick lov att anställa de som fanns att uppbringa.

Var och en förstår att det inte blev mycket av utbildning under de förhållandena, utan det blev att lära sig eftersom, om man fick fortsatt arbete.

Det lättaste sättet att lära ut hur järntråden skulle läggas ut var att låta de ovana snurra runt, runt, runt. Där myntades ordet ”dansa”, som sedan följt med än in i våra dagar fast knappast någon yrkeskunnig gör det genom ”dans” nuförtiden

Men även om man lokalt tycker en metod är riktig, så kan det vara helt annat annorlunda synsätt på en annat lokalt område i landet. Det finns många sätt att lägga ut järntråd på, varav flertalet bygger på att järntrådsringen ligger över nacken. En metod är ”enslag” där man går framåt och lägger av ett varv åt vardera sida, ”två”, ”tre” och ”fyrslag”, som är samma princip men anger antalet varv man lägger ut i en följd åt vardera håll. Men ju fler slag, är risken större av
att få ”kinkar” på tråden. Därför användes lokalt att man kombinerar med att kliva över tråden omväxlande med utläggningen. Dessa olika metoder visas i filmen
och kan för den icke insatte skapa viss förvirring, kopplat till filmredigeringen.

En metod som vi inte har behandlat är Anells trådutläggningsring, som gör att tråden glider på en ställning man bär runt kroppen. Trådutläggningsringen kan
Även ställas på en ställning på marken och tråden kan då dras i sin ändpunkt.

Trådarnas skruvning har jag ej behandlat denna gång, liksom dess uppläggning i stolparna. Samt att stållina kan bli aktuellt att använda vid mycket långa spänn.

Mer bilder på verktyg och detaljer i arbetet med järntrådsnät:
Reglar och krok Blankledningar

Blanka luftledningar 1

Blanka luftledningar 2

Blanka luftledningar 3

Arbete i stolpe

John-Lars de Chasseur

Ofta får föreningen TKHV frågor kring Linje- Nätbyggnadstekniken från förr. Dessa frågor kommer från bl.a medlemmar, inte sällan från entusiaster som försöker att bevara vissa Linje-Nätavsnitt till eftervärlden. Tragiskt nog finns ingen organisation som kan sköta underhållet framledes, då dessa eldsjälar blivit för gamla och deras kompetens inte tagits vara på och försvunnit. Många har vädjat till att TKHV ska ta över dessa Linje-Nät. Men tyvärr har föreningen inte de möjligheterna ekonomiskt eller resursmässigt. Sedan finns det sammanslutningar eller föreningar som tyvärr blandar gammalt och nytt utan känsla för Telekulturhistorien och mera ser till synintrycket på avstånd, m.a.o en form av fond eller kuliss. Detta förfaringssätt skapar inget mervärde.

Många frågor kommer från Institutioner, SVT, Filmbolag m.fl. Sedan Telemuseet lades ned finns inte mycket kompetens att hämta (på kvarvarande Tekniska museet), om det överhuvudtaget funnits någon när det gäller själva Linje-Nätbyggnadstekniken som behandlades styvmoderligt där, annat än möjligen teoretiskt. Numera lär mängder av Telemateriel ligga nedpackat på Tekniska museet och helt oåtkomligt för folkflertalet.

En fråga som kommit som många andra från Telia, (då de har gått miste om kompetens genom Pensionsavgångar bl.a och inte minst äldre Byggnadsteknik), förvånar då den lär vara ställd av en kontrollant som har arbetat för Telias räkning, men verkar mycket ytligt insatt i Linje-och Nätbyggnadsteknik. Lyder ungefär enligt följande: -Varför ska vi ha kvar olika djup vid sättning med maskin ???????? –Vill ha förklaring på varför.- Mycket enklare för alla om vi har ett djup som gäller, oavsett markklass….

Jag vet inte om frågorna skall tas på allvar. Dessutom verkar frågan vara anpassad till Entreprenörernas favör och icke till Kontrollantrollen inom Telia.

Var och en förstår att det finns ett förhållande mellan Nedgrävningsdjup, Stolplängd, Rot- och Kranskilning samt tillhörande Packning av dränerande fyllnadsmassor samt att stolphålet skall eftersträvas vara anpassat till stolpens diameter. Olika för olika av de olika Stolplängderna. Telia har i sitt sortiment haft stolpar från 6m till 15m, men har för radiomaster och annat skarvat såväl 2 som 3 stolpar till en längd av inte sällan mer än 30-35m. Än i dag användes 15m stolpar och då företrädesvis i Norrland.

När Kongl. Electriska Telegraf-Werket 1853 (vilka var först med att använda sig av Elektricitet, med andra ord före innan det fanns El till exempelvis belysning) och byggde Sveriges första Telegraflinje mellan Stockholm och Uppsala. Gjordes mycket omfattande beräkningar som beskrev att stolpe som sättes i jord av god markklass sättes på minst en femtedel av sin längd. Stolpar över 12m och skarvade stolpar skal stödstagas vid stolpens eller skarvade stolparnas mitt. När den först egentliga helomfattande Byggnads-Instruktionen sammanställdes 1892 återfanns omnämnda regler.

Kungliga Telegrafstyrelsen, skaffade sig egna stolpskogar och Jägmästare. Så när nästa betydande Byggnadsinstruktion gavs ut 1931 den 15 Aug. medgav kvaliteten på Stolpar och Impregnering m.m att ”Stolparna nedsättes i marken till ungefär en sjättedel av sin längd.-I lös mark mera, dock i allmänhet icke till större djup än 2 meter”. Dessa regler är fortfarande gällande fast stolpkvaliteten försämrats, men belastningarna i nätet har minskat vartefter de stora Järntrådsnäten och tunga Blykablar fasats ut.

Om samtliga stolpar skulle stå på 2 meter, skulle vara en stor kostnadsfördyring, genom att längre stolpar skulle krävas. Dessutom en stor ökning av förstärkning av strävor och stag, då som bekant berggrunden       ofta ligger på ca: 1.5m i snitt, vilket ytterligare skulle fördyra arbets- och materielkostnader. Jag kan inte se någon fördel i frågeställarens syn.

Jag skall i ett senare skede ta upp exempel på bl.a beräkningar gällande Avknäckning, Böjning, Förstärkning m.m.

Stolpsättning

Stag och stagskiva

Uppkilning av stolpe

J-LdeC

Sverige har ett stort bestånd av ledningsstolpar. Dessa används bl a för upphängning av ledningar uteslutande till Eldistribution och Telekommunikation av olika slag.

För ändamålet har i huvudsak Furu- (Tall) och Granträd använts. Dessa träslag är besläktade med varandra och inräknas i växtfamiljen Abietá ceae med drygt 90 arter.

Gran är känslig för hård blåst och torka p g a sitt ytliga rotsystem. Tål stark kyla men är känslig för stark värme. Nyskjutna skott är dock mycket känsliga för sena vårfroster.

En nackdel med Gran som ledningsstolpar kan vara försvagningar vid de täta grenvarven och svårigheter med djupare inträngning i splintveden för Impregneringsmedel.

Furu (Tall) har stor motståndskraft mot hård blåst genom sin form och ofta djupgående rotsystem. Har inte sällan nedåtsträvande pålrot. Växer företrädesvis i magra markarter. Är tålig, men känslig för förorenad luft. Furu ger god mottaglighet för Impregneringsmedel. Är som inhemsk växt mycket lämplig som Ledningsstolpar.

RÖTANGREPP.

Alla träslag utsätts förr eller senare för Rötangrepp genom utveckling av olika svamparter vid förhöjd fuktighet. De vanligaste svamptyperna är Vitröta (en viss typ av vitröta kallas ”Apelsinröta” p g  a färg och lukt), Brunröta samt Soft rot (tidigare även kallad mjukröta). Skyddet mot rötangrepp kan förlängas genom olika Konstruktionslösningar, som väldränerade fyllningsmassor och god luftventilering för trämaterial, kombinerat med Kemiskt träskydd i form av impregnering. Dessa tre vanligaste rötslagen kan förekomma i olika kombinationer beroende på impregneringstyp och förutsättningar.

Under tidernas gång har människan sökt olika metoder för att skydda träkonstruktionerna mot rötangrepp. Att bränna trävirkets yta till ca en halv cm djup i kombination med rätt val av dränerande massor har ofta givit gott resultat. Har bränningen dessutom kombinerats med varm trätjära kan resultatet ha förbättrats ytterligare.

RÖTSKYDD.

I vatten är syremängden beroende på olika djup och sammansättning. Syre är en viktig komponent för att röta skall uppstå. Så länge virke ständigt ligger i vatten är risken för rötangrepp i princip försumbar. Se exempelvis skeppet Wasa, men när det bärgades och kom upp i luften accelererade problemen. Riksdagshuset, Stockholm slott och andra byggnader i Gamla stan, står likt Venedig på neddrivna träpålar och har så gjort i hundratals år.

Men när vattennivåerna sjunker ofta p g a grundvattennivåförändringar. Då kommer problemen med stora sättningar i byggnaderna. För då befinner sig överdelarna av träpålarna i förening med syre och rådande omgivningsklimat. Stora kostnader har och kommer att få läggas ned på nämnda byggnader. Venedig ligger så illa till att man på allvar diskuterar att stänga av kanalerna mot havssidan och öka vattenståndet innanför.

IMPREGNERINGSMEDEL.

Mängder av olika impregneringsmetoder har under åren provats med skiftande slutresultat. För att inte allt för mycket fixera oss i  det förgångna, kan dessa nutida verksamma medlen nämnas.

Saltimpregnering, är en beteckning som används för impregnering med  vissa vattenlösliga salter, som i sin grundform innefattar Krom, Koppar och Arsenik samt även Zink. Vilken Impregneringstypen benämnes kemiskt CCA, och kännetecknas av sitt oftast gråljusgröna utseende på ledningsstolparna träytor. Strängare krav från Regeringen resulterade i att detta impregneringsmedel allt eftersom utfasats. Dock finns stora volymer kvar i de tjänstgörande Linje- Nätanläggningarna och andra träkonstruktioner.

Kreosotimpregnering framställes som destillationsprodukt från Stenkolstjära. Kreosoten fick dåligt rykte på grund av sin smetighet och sin fräna doft av Naftalen (äldre benämningen på Naftalin). Ett skäl till att Kreosoten haft dåligt rykte är även att det periodvis framställts av Brunkol med sämre egenskaper. Brunkol importerades f ö till Sverige från Tyskland under början av Andra Världskriget. Men då Tyskarna uppmärksammade att vi kunde göra drivmedel av detta till vår militära fordonspark, upphörde importen. I dagsläget har modernare framställningsmetoder som C-olja förbättrat stolparnas Impregnering och mängden impregneringsmedel har kunnat minskats väsentligt. Kreosotstolpar har en brunaktig färg i olika grader.

Bolidensalt BIS som var en biprodukt från Bolidens gruvhantering, användes in på 50-talet om övergångslösningar under kriget och avsåg endast vara en tillfällig lösning då den inte gav fullgott skydd utan endast var en sparimpregnering. Impregneringstypen gav senare stora säkerhetsproblem.Dessa stolpar är ofta gråaktiga till sitt utseende.

STOLPSKOG OCH RÖTSKADEPROBLEMATIKEN..

Televerket har tidigare haft egen anställd Jägmästare som skött dess speciella Stolpskogar och även haft tillsyn över egna ägda anläggningar för såväl Saltimpregnering som Kreosot. Rötskadeproblematiken har varit levande från första början när Sveriges första Telegraflinje byggdes mellan städerna Stockholm och Uppsala 1853 av Kongl. Electriska Telegrafverket.

(Minnesmärken över detta finns uppsatt på ungefär sin halva sträckning i Märstatrakten som  förhoppningsvis kommer att  flyttas till Skansen i anslutning till Tele- Posthuset). Ständiga utvärderingar har gjorts varför vissa ledningsstolpar klarar sig mer än 100 år och andra något 10-tal år och i vissa fall än kortare tid.

Säkerhetsriskmomenten uppmärksammades allt mer under 1960- talet, genom återkommande stolpbrott på ledningsstolparna. Höststormarna 1969 i Mälardalsområdet gav klar besked om hur allvarligt läget var för vissa stolpars rötangrepp kopplat till impregneringstyp.

Stora insatser gjordes för att kartlägga förhållandena i samverkan med El-distributörernas huvudorganisation. Alla var på det klara med att detta inte bara var en Driftfråga, utan de stora riskmomenten för personalen som arbetade i stolparna och inte minst risken för utomstående s k ”tredje person”. Säkerheten måste tryggas av nämnda skäl och om man överhuvudtaget skulle klara att säkra Anläggning- och Driftåtgärder mot abonnenterna.

BESIKTNING OCH ÅTGÄRDANDE AV FUNNA SÄKERHETSRISKER.

Som ett led i den konstaterade situationen, utfärdade Arbetarskyddsstyrelsen regelverk för Besiktning, Åtgärdande av Akuta risker samt Övriga risker. Även Driftstörningsrisker kom att innefattas i de slutliga reglerna.

Kvalitén i Besiktning- och Åtgärdsrutiner kom att skifta stort över landet. Som exempel kan nämnas att det  fanns en stark övertro på förstärkning med plåthalvor och jordförläggning av linjenätet, vilket kom att prägla inställningarna i stort. I vissa delar av landet införskaffades röthundar för att undersöka stolparna, men även i den frågan var uppfattningarna mycket olika. Tanken var att besiktningsteknikern inte skulle gräva upp alla stolpar utan endast de stolpar som röthunden markerade. I dag anlitas ett mindre antal hundekipage bestående av förare och hund för verksamheten.

I början på förra året blev vi åter igen påminda om stormen 1969 i o m stormen ”Gudruns” framfart i södra Sverige. Stora skador åsamkades Stolplinjenätet.

Återuppbyggnaden pågår för fullt. Hela tiden sker liknande tragedier i världen. Sverige är ett lyckligt lottat land, som har sin skog till bl a ledningsstolpar.

Många länder har inte den situationen utan får förlita sig på Stål, Betong och Kompositstolpar till mycket höga kostnader. Det finns länder som är drabbade av återkommande jordbävningar, där är det Linjenät på ledningsstolpar som gäller eftersom det är lättlagat i förhållande till jordförlagt nät.

Alla länder har sina problem, men med kvalitetsuppföljning på Besiktning och Åtgärder och bra stolpmateriel med god impregnering, så lär vi stå oss väl rustade för framtiden. TeliaSonera har ca 2,6 miljoner telestolpar samt ca 600 000 sambyggnadsstolpar. Vilket utgör närmare 3,5 miljoner stolpar om man räknar med stagstolpar och långsträvor. Dessa stolpar kommer i stort att kvarstå i oöverskådlig framtid, för att bl a betjäna Fast Telefoni, Bredband, TV via kopparledning o.s.v.

Kvalitet ger på sikt God Kvantitet och Ekonomi.

J-LdeC

Jag har omfrågats gällande ovanstående  rubricering och förklarar här nedan. Men först måste begreppet Tjäle lite övergripande beskrivas.

TJÄLE: Består av frusen mark, olika för olika markslag från markplan och nedåt.Tjäle bildas då vatten mellan jordpartiklar övergår till is, vilket medför att jordarternas hållfasthet ökar. Tjäldjupet fluktuerar med olikheterna i jordarter och klimat. I Sverige beräknas Tjäldjupet vanligen från en ½ meter till närmare 2 meter. Men i vissa delar av landets norra områden förekommer permafrost (m.a.o. permanent frost).

I sand och grus är isbildningen jämt fördelad, där i finkorniga jordarter kan rena isskikt förekomma. Vilket åstadkommer en volymökning, s.k. Tjälskjutning som under  upptining minskar bärigheten genom sprickbildningar på i huvudsak ytlagret beroende på markslag. För att motverka Tjälskjutning finns olika teknik genom att för Ledningsstolpar använda icke Tjälfarliga jordarter (frostpassiva) i kombination med utökat håldjup och väl utförd kilning med sten i såväl rotdel som vid markpartiet ( Kranskilning).

Stora kostnader läggs på att efterkila och sätta om stolpar p.g.a utebliven kilning samt användande av Rotdubb och inte minst s.k Kratergrävning med Traktorgrävare.

Ett stolphål skall eftersträvas att vara dimensionerat i sin diameter anpassat till Kilning. Den viktiga kilningen i Roten bortses ofta ifrån. Men den är viktigast för att motverka att Ledningsstolpar påverkas av Tjälskjutning och skall placeras under Tjälnivån, vilket innebär att stolpar i Tjälskjutande mark fördjupas. Därutöver måste stolphålet packas väl med frostpassiva fyllningsmassor. Kranskilningen har som huvuduppgift att fixera Stolpen i olika riktningar och ge stadga vid olika belastningar som ökad vindpåverkan i sidled vid snö och isbelagt ledningsnät inte sällan vid stark vindpåkänning.

Kranskilningen har icke den väsentligaste motverkan vid Tjällyft av stolpen, detta har Rotkilningen i kombination med rätt fyllningsmateriel.

Om följande åtgärdsbeskrivnig icke följes, kommer stolparna år för år att skjutas upp allt högre och jordmassor samlas alltmer under stolproten, vilket innebär mycket stora kostnader att åtgärda genom bl.a baxning av ledningsstolpar.
Att stolpar som är okilade skulle klara sig bättre vid Tjäle, stämmer inte med gjorda erfarenheter.

 J-LdeC

I Sverige har ledningsdragningar i växande träd förekommit i mycket ringa omfattning och då i princip för att tillmötesgå Samernas önskemål om tillgång till Telefon. Inte sällan till någon ödsligt liggande timmerkåta. Problemet har varit att det ofta varit långa ledningssträckor det handlat om och med detta dålig hörbarhet som krävt mycket grova ledningar av ren koppar för att i någon mån kompenserat dämpningen av ljudet. Men problemet har även varit att anlägga dessa stolplinjer då avstånden ofta varit långa och det jag kan minnas har varit från 1970-talet i nordliga Jämtland nära Norska  gränstrakterna för Skogssamer, men främst Fjällsamer i nära anslutning till odlingsgränsen och vill jag minnas berörde en sträcka om ungefär 5 mil,växelvis i träd och stolpar.

Televerket har varit principiell motståndare till att använda träd som trådbärare.

Främst av ansvarighetsskäl, (Jfr. Inomgårdsledning på bondgårdar bl.a om vem som ansvarar för vad och vem som är ägaren. Därför får ej Sambyggnad med El utföras i dessa stolpar). Transport av stolpar har mött stora svårigheter i ofta våta mossmarker, nivåskillnader, vattendrag m.m. Renarna som skulle släpa dessa stolpar hade problem trots deras stora väl anpassade klövar.

De lugnare Härkarna (kastrerade rentjurar) orkade ofta inte utan man fick mest använda de bångstyrigare Sarvarna (rentjurar), Vajorna (Renkor) var inte att tänka på. Man skulle ha behövt Oxar, men det var inte möjligt att uppbringa. Hästar med sina hovar är inte lika lämpliga och har inte samma seghet som en oxe. En häst rycker när den skall ta i, medans oxen segdrar och t.o.m går ned på knä med frambenen och segdrar tills han kommit loss.

Men det var viktigt att minska marktrycket och inte lätt att vänja Rentjurarna att använda Snöskor (tryger) som var vanligt för oxar vid vinterslåtter av vass på myrarna när fodret var slut. Visserligen näringsfattigt som halm, men stillade åtminstone hungern för Fähusdjuren.

De trädslag som fanns att använda var ofta för klena men måste användas och kompletteras med stolpar där inga träd fanns. Gran vill man ju undvika, då den vrider sig kring sin egen axel såväl växande som ledningsstolpe. Det finns exempel på där stolpar vridit sig så ledningstrådarna har kortslutits. Men man fick göra det bästa av situationen. Samerna som deltog i byggnationerna fick bambuspön så de kunde sära trådar samt slå bort snö och is från dem. Inte sällan kunde snön från marken nå upp till trådarna som var fästa i ofta låga knotiga träd med inborrade isolatorer. Oftast handlade det om två trådar (halvskruv) och ytterst sällan om 4 trådar (helskruv). De inkopplade telefonerna fick samsas om samma ledningar och turas om att använda dem.Det skulle inte förvåna om det än idag finns rester av träd med ledningsdragning.

Gutta-Perka eller rättare Getha (gummi) Percha (trädsort) som ger gult eller brunt gummimateriel. Vid uppvärmning kan det bearbetas och användes än i dag  i flera länder till Sjökablarnas tätning och i vattensjuka marker. I Sverige är nog det mesta borta. Tidiga isolatorer formades av detta materiel bl.a.vid anläggning av Sveriges första Telegraflinje mellan Stockholm och Uppsala. Tyvärr är dessa nog helt borta, då hela stolplinjen fick byggas om efter endast några år p.g.a av felaktigt byggnadssätt med oimpregnerade stolpar och felaktig fyllning kring stolparna som snabbt gav rötan ett mycket snabbt förlopp. Detta gav upptakten till utgivande av Linjebyggnadsinstruktioner som tog hänsyn till kända och beprövade metoder.Gutta-Perkan användes t.e.x av Tandläkare vid Rotfyllning och var även vanligt som gjutformar för lösgommar och mycket  annat.

Putti-Putti är ett arbetsnamn på ett av många fabrikat med vulkmassa, som kom att ersätta Gutta-Perka.                                                                                                                          Tror säkert bägge sorterna tätningsmedel finns kvar idag på olika ställen och varför inte i trädlöst land med alla dess vattendrag. Båda sorterna kan nog finnas i Tekniska museets förråd som förvaltar resterna av gamla Telemuseet och där tyvärr utförsäljningen pågår. Tänk om det finns en Gutta-Perkaisolator bevarad som skulle kunna kopieras åt eftervärlden och inte minst för föreningens duktiga entusiastiska samlare av Isolatorer. Det vore nog en fjäder i hatten att ta tag i.

  TKHV   J-Lde C, 2010

Vad händer med våra stolta furor? Furor som användes till mycket starkt konstruktionsvirke vid bl.a husbyggnad och inte minst till El-och Telestolp.

Ta en träbit idag av furu och Du kan nästan trycka in en spik med handen och med en nagel kan man göra märke i trävirket. Jämför med en träbit av furu från tiden före början av 1970-talet då det t.o.m var svårt att spika i virket och spikarna ständigt krökte sig. Vad har hänt? Jo ivern att tjäna snabbare pengar genom införande av mer snabbväxande träd, ofta från Kanada. Förr användes till i detta fall Ledningsstolpar och hade en given livslängd på ca:100 år och bestod oftast av tätvuxen Norrlandsskog, men vartefter de snabbväxande träden alltmer fick sitt fäste i landet halverades snabbt livslängden efter avverkning och Rötskadorna ökade.

Televerket klarade sig förhållandevis bra då man hade egna stolpskogar som väl bevakades av anställd Jägmästare. Men vartefter Televerket avvecklade sina stolpskogar så försämrades alltmer stolparna i flera avseende mot förr. Virke togs från alltmer sydligare delar av landet, stormfälld skog började användas och maskinella metoder tillämpades som inte var aktsamma mot träden. Som exempel kan nämnas gripklor, som trängde långt in i virket och gav de blivande stolparna närmast skador som ett fällhugg. 

Hanteringen av stolparna var inte den bästa och knäckskador var inte ovanligt. Sedan hanterades stolparna på samma sätt med gripklor och oaktsam hantering av såväl Impregneringsanläggningarna som av utförandepersonalen inom Tele där man använde inhyrda maskiner och personal med ringa förståelse om vikten av en god hantering. Tele lade ned sina egna impregneringsanläggningar och kontrollen minimerades alltmer.

En god Kreosotimpregnering är ett överlägset impregneringssätt. Men där har tyvärr stora försämringar skett, vilket Rötskadebilden visar tydligt.Stolpsättningen tog inte längre hänsyn till markarterna, vikten av rätt sort av fyllnadsmassor och kilning, inte att förglömma rätt hantering för att motverka tjälskjutningsproblematiken m.m. Personalen utsätter sig för stor fara vid stolpgång och även tredje person när stolparna hanterats felaktigt och impregnerats med skador från gripklor och nämnda knäckskador m.m.

Man brukar ha som tumregel att en stolpes livslängd är lika lång som trädets växttid. I dag vill jag hävda att livslängden snarast endast är ca:25 år mot inte sällan 100 år förr. Vi måst tillbaks till ursprunget och inventera resterna av de gamla stolpskogarna och även söka i Finland och Ryssland där det lär finnas rätt skog kvar. Stolparna måste som förr avverkas under  vintern och torkas till kommande sommar före impregnering.

Då först kan vi på sikt få verklig kvalitet, annars får träden bli Flisved.

                                                                 TKHV     J-LdeC  2010

År 1923 togs rikskabeln mellan Stockholm och Göteborg i drift, som förövrigt var Europas första långdistanskabel med överdrag (förstärkare). Detta blev startskottet till ett omfattande kablifieringsarbete av det svenska telenätet. Denna del av telehistorien är relativt väldokumenterad, medan blankledningsnätets fortsatta öde har skildrats ganska sparsmakat i historieböckerna.

Sveriges officiella statistik har visat sig vara en värdefull källa till historisk information om telenätet.  Raimo Kultala har ägnat åtskilliga timmar åt att sammanställa data över telenätets utveckling över större delen av 1900-talet ur detta digra statistikmaterial. Därvid framkom anmärkningsvärda fakta om blankledningsnätets utveckling, som har sporrat författaren att skriva en artikel om detta.